Luongastunturi är ett stort, fristående lågfjällskomplex sydost om Svappavaara i södra delen av Kiruna kommun. Närmare 70 % av området är beläget över 400 m.ö.h och karakteriseras framför allt av de ofta lågproduktiva, björkrika granskogarna som klär lågfjällens sluttningar med sitt inslag av insprängda myrmarker, bäckmiljöer, småsjöar och fjällhedar.
Söder om sjön Tunturijärvi finner man Tonttajänkkä, ett större nästan orört myrområde med en mångfald av myrtyper och element. Här varierar miljön från fattig till rik och på det soligena kärret finner man rikkärr som hyser flera sällsynta arter. Även mindre partier artrik sumpskog och frodiga bäckmader bidrar till våtmarkens stora mångfald av arter. Flera delar av kärren har varit slåttrade. Längs myrens västra kant löper även europaväg 12.
De sjöar och vattendrag som finns i området ingår i Torne och Kalix älvsystem. Det är ett av Västeuropas största oreglerade vattensystem och är ett mycket värdefullt exempel på ett stort naturligt vattensystem. Det är inte känt vilka av älvsystemets värden som återfinns i området. Inom reservatet finns däremot ett flertal vandringshinder i form av vägtrummor och en damm som påverkar vattendragens naturliga flöden och hydrologi.
Den dominerande naturtypen i området är lågproduktiv granskog med ett stort inslag av fjällbjörkslik glasbjörk med insprängda mindre områden av gransumpskog. Tall finns främst i södra kanten samt i den nordvästligaste delen av reservatet, i övrigt utgör den ett sparsamt inslag på de annars granskogsklädda bergen. Största delen av skogarna i reservatet utgörs av gammal björkrik granurskog, men stora delar består även av 170?220-åriga successionsskogar efter brand. I reservatet finns även fläckvis gott om gamla sälgar i de äldre successionsskogarna. Här påträffas tretåig hackspett och doftticka men även ett flertal andra sällsynta och hotade vedsvampar som skvallrar om områdets urskogskvalitéer. I områdets nordvästra del närmast Svappavaara finner man en orörd, bitvis gles talldominerad bränna från mitten av 1800-talet. Här ser man tydligt spår av de kärva förhållandena på tallarnas kvistiga utseenden. På Karhuvaaras nordsluttning finner man även mer produktiv granurskog som vuxit upp efter en brand för 220?270 år sedan. De tre högsta topparnas&","ikrafttradandedatumForeskrifter":null,"provningsmyndighetTillstand":null,"provningsmyndighetDispens":null,"tillsynsmyndighet":null,"atom.link":[{"rel":"nmdklasser","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande/nmdklasser"},{"rel":"miljomal","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande/miljomal"},{"rel":"beslutsdokument","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande/beslutsdokument"},{"rel":"syften","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande/syften"},{"rel":"self","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande"},{"rel":"foreskriftsomraden","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2201587/G%C3%A4llande/foreskriftsomraden"}]}