Området ligger drygt 10 km rakt väster om byn Randijaur. Reservatet utgörs av ett större sammanhängande naturskogsområde vid berget Májvesvárre i Lilla Luleälvens dalgång, på västra sidan sidan av sjöarna Skálkká och Bárgávrre.
Den dominerande skogstypen i reservatet är brandpräglad urskogsartad tallskog med inslag av barrblandskog, som uppkommit naturligt efter två skogsbränder som härjade i området åren 1771 och 1855. Undantaget är sydöstra delen längs sjökanten där det finns ett större område som är starkt påverkat av huggningar vid olika tillfällen, samt kraftig gallring. Den ofta glesa och luckiga skogen och de många gamla stubbarna vittnar om att plockhuggning varit omfattande i stora delar av området.
De mest orörda områdena finns i reservatets centrala del, på och runt berget Májvesvárre, samt i västra delen. Där är skogen betydligt mindre påverkad av plockhuggning. I vissa partier på västra sidan av berget finns till synes helt orörd tallurskog med rikligt inslag av grova 500- till 600-åriga tallar. I de västra sluttningarna och ner mot sjön Májvesjávvre finns på flera ställen urskogsartad stavatallskog, d.v.s. tät, senvuxen och självgallrande tallskog som uppkommit efter en mer beståndsdödande brand och därefter varit tämligen orörd.
Som helhet utgör Májvesvárre naturreservat ett stort och sammanhängande naturskogsområde med inslag av sekundärskogar efter avverkning utmed sjökanten, främst i sydost. Sekundärskogarna är självföryngrade och i stora delar relativt oskötta, ofta med stora mängder silverved.
I naturreservatet kan man ströva flera kilometer i kuperad terräng, utan att stöta på vägar eller spår av modernt skogsbruk. Känslan av att vistas i ett naturlandskap är påfallande. Just storleken och väglösheten är i sig en viktig del av naturvärdet då sådana områden är mer ostörda och kan hålla en större mångfald av biotoper och habtat liksom större populationer av känsliga naturskogarter.
Ett flertal rödlistade arter har hittats i området, däribland de hotade arterna doftticka, liten aspgelélav, liten hornflikmossa, mikroskapania, svämskapania och tallstocksticka.
Jåhkågasska sameby har renskötselrätt i området och nyttjar området från förvintern till och med våren.
","ikrafttradandedatumForeskrifter":null,"provningsmyndighetTillstand":null,"provningsmyndighetDispens":null,"tillsynsmyndighet":null,"atom.link":[{"rel":"nmdklasser","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande/nmdklasser"},{"rel":"miljomal","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande/miljomal"},{"rel":"beslutsdokument","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande/beslutsdokument"},{"rel":"syften","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande/syften"},{"rel":"self","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande"},{"rel":"foreskriftsomraden","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200061/G%C3%A4llande/foreskriftsomraden"}]}