Haparanda kommun med omnejd har mycket lite kvar av sammanhängande naturskogsområden, vilket också återspeglas i få naturreservat med skogliga naturvärden. Rasiavaara är för trakten relativt stort för att hålla så höga skogliga naturvärden. Området utgörs av tre flacka kullar som svallats hårt i samband med landhöjningen. Kullarna, som utgör själva Rasiavaara, når ca 130 m.ö.h. och utgörs helt av häll- och blockmarker med insprängda klapperstensfält.
Gles hällmarkstallskog täcker hällkullarna och mycket av den är urskogsartad med rikliga förekomster av knotiga martallar i åldern 300-500 år och goda förekomster av såväl torrfuror som gamla vittrade tallågor. Den rödlistade arten gräddporing har påträffats här, en viktig indikatorart för orörd skog. Överlag skiftar naturvärdena starkt från urskogsartade delar, såväl högbonitetsskog som bergimpediment, till genomgallrad medelålders skog och några mindre hyggesflikar. Sammantaget finns dock inom avgränsningen ett varierat landskap med stora kontraster från myr till hårt svallade bergkullar och frodig gran- och blandskog. De lättvandrade hällmarkerna är natursköna och ger fin utsikt över skogen nedanför, vilket i synnerhet gäller för den nordvästra bergskullen.
I svackan mellan de norra kullarna har skogen avverkats för 60 till 70 år sedan och kännetecknas idag av mager gallringsskog med i huvudsak tall. Det rör sig mest troligt om självföryngrad skog vilket för reservatets naturvärden har stora fördelar jämfört med planterad skog. Detsamma gäller för skogen mellan myren och den sydöstra kullen. Där har den äldre och mest produktiva skogen i söder gallrats relativt nyligen, men andelen löv är hög och därmed även utvecklingspotentialen.
Centralt i området ligger den värdefullaste delen. Det är ett större, relativt flackt skogsskifte med gammal naturskog på väldigt produktiv mark. Vegetationstypen är mestadels frisk blåbärstyp eller lågörtstyp. Skogen är mestadels grandominerad och ovanligt högvuxen och tät. I den täta och ofta självgallrande granskogen finns stort inslag av björk och asp.
Senaste branden inträffade 1892 och skogen är i huvudsak föryngrad efter det, men flera överståndare har överlevt branden och brandljud syns fortfarande i många av de gamla granarna och tallarna, men även i lövträd som björk samt enstaka&nbs","ikrafttradandedatumForeskrifter":null,"provningsmyndighetTillstand":null,"provningsmyndighetDispens":null,"tillsynsmyndighet":null,"atom.link":[{"rel":"nmdklasser","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande/nmdklasser"},{"rel":"miljomal","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande/miljomal"},{"rel":"beslutsdokument","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande/beslutsdokument"},{"rel":"syften","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande/syften"},{"rel":"self","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande"},{"rel":"foreskriftsomraden","href":"https://geodata.naturvardsverket.se/naturvardsregistret/rest/v3/omrade/2200025/G%C3%A4llande/foreskriftsomraden"}]}